Fantomensdotter

Saknar min mamma och min bror. Saknar allt där hemma, men vet att jag tröttnar på några veckor. Vet att rastlösheten kryper på mig i den staden. Ändå saknar jag så att det gör ont just nu. Men gråta hjälper inte, får inga dagar att gå fortare, inga timmar att mystiskt försvinna. Jag måste tråga igenom varenda en. Har en nedräkning som inte fuskar.