Torsdag

Plötsligt känns det som om att jag har flyttats tillbaka fem år tillbaka i tiden och den där tonårsdepressionen är precis lika levande som den var då. Bara att jag inte länge är en tonåring och det här känns så himla på riktigt. Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna växa upp och bli någon när det gör såhär ont att bara vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0