Fantomensdotter

Det är mörkt ute. Gatulyktornas ljus räcker inte riktigt ända fram till där nästa tar vid. Vi går längs leriga grusvägar i mörkret och pratar. Om allt och om ingenting och allting där imellan. Vi pratar om det inre och om det yttre, saker som gör ont och saker som får en att skratta högt. Ibland gör vi det; skrattar högt i en annars stor och svart tystnad. Vi skulle behöva skratta mera du och jag. Mycket mera. Vi skulle behöva finna oss själv lite bättre i denna stora svarta värld. Vi skulle behöva lära oss att vara nöjda med det vi är och vad vi har åstakommit, och inte missnöjda med allt som inte har blivit som vi har tänkt oss, och allt vi aldrig har lärt oss. Älskade vän, vi borde lära oss! 

 

Älskade vän, hur ska det gå sen? När jag far och när vi skiljs åt? Vem ska skingra mörka tankar och vem ska locka fram skratt? Vem ska stötta mig i vardagslivet och vem, älskade vän, vem ska finnas där för dig?