Fantomensdotter

Tre veckor var över på nolltid. Trodde vi skulle hinna; orka; vilja; göra så mycket mer. Blev inte så mycket mer men jag är nöjd ändå. Och nu försöker jag fånga de sista timmarna i en vinröd-, kanske maroon-färgad soffa. Lyssnar på jazz som rekomenderats av mamma och äter smågodis. Jag har ingen aning om när jag kommer sitta här igen, i en vinröd, kanskefärgad soffa och äta smågodis och lyssna på jazz på stora högtalarna. 


Vill inte åka riktigt riktigt än. Vill stanna en liten stund till. Hinna bli uttråkad, avtrubbad och vanka runt i småstads-tristess. Vill krama mamma lite till, surfa i iskallt vatten med världens bästa Viktor och dricka ännu mera öl med världens bästa Marcus. Byta hemligheter med damerna i storstaden och bara vara. Är inte riktigt redo.


Kan man ringa Arlanda och fråga om planet kanske kan tänka sig att vänta lite så att jag hinner säga hejdå på riktigt?

Solen smyger upp över träden och husen. Plötsligt vaknar alla fåglar samtidigt och jag kan inte sova. Klockan är 04.någoting och jag tänker för mycket. Går på högvarv och kan inte lugna ner varken mig sjäv eller mina tankar. Är sentimental, gråter över livet och alla mina minnen. Jag har krypit upp i soffan och kollar på skräp-TV, försöker rensa huvudet, tänka på annat. Kanske blunda en stund.

Sitter på McDonalds, någonstans i Minnesota. Fernie är hjälplöst långt borta med två dagars bilkörning bakom oss. Med lika mycket framför oss så är ingenstans en bra benämning. Hjärtat gör ont av ensamhet och nervositet. Vill gråta men kan inte förklara mig, vill förklara hur livet känns ibland men är rädd för att få tystnad som svar, och svarar själv med tystnad. Vill skriva listor för att kunna le igen. Rada upp alla skavanker och ointressen på rad och vill försöka förändra det. Vill lära mig något, men vet inte vad. Vill sluta vara tråkig.

Saknar min mamma och min bror. Saknar allt där hemma, men vet att jag tröttnar på några veckor. Vet att rastlösheten kryper på mig i den staden. Ändå saknar jag så att det gör ont just nu. Men gråta hjälper inte, får inga dagar att gå fortare, inga timmar att mystiskt försvinna. Jag måste tråga igenom varenda en. Har en nedräkning som inte fuskar.

Hämtade äntligen brevet från mamma från brevlådan. Sex långa sidor i en trevlig monolog om livet under en vecka. Saknar så att det gör ont ibland, sådär så att jag vill gråta. Vill inte vara en ocean bort från allt. Vill vara nära där det händer. Fast, att jag vet att när jag är där det händer, så vill jag vara någon annanstans, för det händer saker där också! Just nu saknar jag mamma. Jätte mycket.

Orkar inte riktigt längre. Orkar inte med huskompisars enorma energi och alla frågor när jag bara vill vara själv. Känner mig enormt tråkig men finner ingen social substans så att jag kan ändra på det här. Skaffade pojkvän och blev tråkig. Är det så enkelt?

Vad gör jag med mitt liv? 


Det ska jag berätta; jag sitter hemma, i fleecebyxor, myströja och en kalender som räknar ner dagarna. Allt det här jävla snacket om att varje dag ska räknas, att man ska fånga dagen - Det är så långt borta just nu. Så där omöjligt att ta på som det blir när man inte riktigt trivs. Irriterad på jobbet, irriterad hemma. Som ett litet bi, som bara vill sticka - iväg. Men istället hugger jag. River biter klöser vill gråta. 

Jag har ingenting i mig som vill prata med någon. Står och stirrar. På dig, på mina fötter, på himmelen, tvinnar håret, säger att jag måste gå. Går, men går ingenstans, gömmer mig i fleecebyxor och myströja med en kalender som räknar ner. Räknar ner till någonting som jag hoppas ska bli bättre. 

Flyttar, igen. Börjar om, igen. Blir aldrig nöjd eller hemma. Är ledsen ibland, är glad ibland, skrattar mycket men sällan. Saknar mamma och flyger hem.

Finner ingen tillflyktsort. Finner ingenstans där jag kan andas ut, sluta tänka och bara landa. Är arg överallt, hela tiden. Vill gråta men finner ingen vrå där det är tillåtet. Less på jobbet, hemmet, dagarna och människorna omkring mig. Det känns som om att jag står i ett tomt rum och skriker men alla säger emot, blir missförstådd och måste börja om igen.

Torsdagen den 1 mars 2012, 22 år gammal, så fick jag förklarat för mig att jag är perfektionist. Att jag aldrig har insett det förut. Nu faller några bitar på plats; som till exempel varför jag inte tycker om att laga mat, men jag klarar av att baka. Varför jag hatar att välja film när vi är fler som ska se. Varför jag stör mig på små små obetydliga saker som skapar osymmetri. Och när jag städar, hur jag inte bara kan "röja lite" utan ska de städas så ska hela kavalleriet in, gärna skurborstar och alla fyra ner på golvet och skrubba. Det är allt är inget. 100% eller så skiter jag i vilket. 

Jag lider nog även av en smula prestationsånget, som garanterat är kopplat till perfektionisten i mig. Och för att inse allt det här, så behövde jag få ett sammanbrott på jobbet, gråta på morgonmötet och köra snabbt hem i en svart golf för att gömma mig i några timmar. 

Ett stort tack till mannen i mitt liv som så snällt påpekade allt det här när jag själv inte förstod varför jag bröt ihop över oskyfflad snö och öppna avspärrningar. 

Från och med idag så ska jag börja jobba på det här. Sluta sträva efter omöjligheter och ge andra ansvar som faktiskt är deras och inte är mitt. För nu räcker det med att må dåligt över skitsaker!

Tidig morgon, vindpiskat och lagom kallt. Prövade ett par nya räceråk i ensamhet. Ibland kallar jag det terapi med musiken på högsta volym och inga tankar på någonting annat. Idag var det väldigt ensamt ibland. Så där ensamt så att man sitter med hjärtat i halsgropen och vill gråta. Sån där ensamhet som gör att man börjar rannsaka sig själv för att finna fel och brister. En sån ensamhet som syns och hörs om man lyssnar noga. Så när mannen i mitt liv ringde och frågade om vi skulle ses över lunch och jag bara blev arg över hans planer och la på, så ändrade han alla sina lunchplaner och höll mig i handen istället.



Sen träffade jag några skrattande vänner som tog med mig på deras äventyr och dagen slutade med hjärtat på rätt plats och utan storm i själen. Jag blev även lite kär, i mina nya räceråk. Så nu måste jag sälja allt jag har och köpa nya skidor - igen.

Okej, okej. Nu är jag jävligt less på det här. På människor som har fördomar och tror att de kan ha åsikter om någon som de inte ens känner.  Tro att de kan allting, alltid. Men jag ska tala om för er, att era jävla fördomar och åsikter, dem kan ni köra upp i röven. För ni har ingen aning om vem jag är. Ni känner inte mig. 


Och ni kommer aldrig att få lära känna mig. Idioter som er blandar jag mig sällan med.

North American Influence by Måns Olsson

 

-30 grader. Över hundra centimeter snö på tjugofyra timmar. Berget var folktomt och underbart. Det var en tisdag, en tisdag som går under namnet "The Tuesday" hos oss, byfolket. Sextio-åriga skibums som aldrig varit med om någonting liknande. Och två älskade eldsjälar och jag, ingen av oss en dag över tjugofem, fick också vara med om det här. Den största dagen i mitt liv hittills.

Du ska veta att jag är jävligt irriterad på dig. Du beter dig som ett jävla svin och du tror att det är okej. Jag är fruktansvärt less på att få höra "Are you watching this?" VARENDA gång jag slöglor på TV. Jag är JÄVLIGT less på hur jävla lat du är, hur du tror att allt verkar kretsa runt dig och hur du har noll respekt för kvinnor.

Har nog börjat tröttna nu, blivit för gammal. Orkar inte slåss med sex andra i ett litet kök, ta kalla duschar, aldrig få titta på TV och bestämma själv utan att höra suckar och frågor om "are you really watching this?". Speciellt i ett hus fyllt med män. Jag kanske har en rå humor, och hakar lätt på i den manliga schargongen. Men ärligt talat är jag inte mindre tjej än någon annan tjej. Och jag gillar att kolla på mina skitprogram på TV som egentligen inte handlar om någonting. 

Jag börjar känna ett stort behov av att få bo i ett hushåll där jag får bestämma helt för mig själv. Bo med min man som tänker ungefär som jag gör. Skaffa den där hunden och köra runt i hans golf. Bara vi två. Och ja, jag är nog lite egoistisk ibland, snål, envis och elak. Det är nog för att jag tänker för mycket ibland.

Tror jag har mycket uppdämda tårar inuti som vill ut, som snart kommer att brista och ramla över kanten. Jag saknar riktiga vänner att prata om ingenting med. Vänner som inte säger emot konstant och alltid ska vara lite bättre och veta mer. Jag vill också känna mig värdefull ibland.

Måste hålla hårt i mitt hjärta ibland så att det inte slår ur bröstet på mig. Ibland för helt onödiga saker. Måste börja välja vad jag hetsar upp mig över, annars är allt bara slöseri med energi.

Idag har jag kört skoter upp i ingemansland och åkt skidor i orörd snö, druckit öl och kanel-whiskey i ren redneck-anda och skrattat. Bra dag.

Tackade i sista stunden nej till det här med nyår. Somnade klockan tio med kläderna på, nykter och jättetrött. Har slutat tro på nyår, ingenting speciellt kommer att hända. När klockan är 12.01 på nya året så kommer du fortfarande vara samma person som du var för två minuter sen, och ingenting kommer att förändras. Jag har heller inga nyårslöften, jag kan inte sluta röka för jag har aldrig börjat och jag har ingen lust att förändra mig själv. Jag är nöjd med vad jag är och hur jag är så nu får det räcka tills jag känner att en förändring skulle kunna vara på sin plats. Och det behöver jag inget nytt år för att förändra.