Fantomensdotter

Igår var det inte bara de högklackade skorna som fick mig att bli 8 centimeter längre.

Jag vill sträcka ut mina ben, liggandes bredvid dig på en studsmatta mitt i natten på någon annans tomt. Räkna stjärnor och se stjärnfall. Skratta som om ingenting av det som tynger oss finns. Sträcka ut våra ben och våra själar. Dra in den kristallfyllda höstluften i lungorna. Tveka på att andas ut, släppa allt i en suck och återgå till ingenting som var innan allting. När kristalluften fyllt varje millimeter av våra kroppar går vi.

   Tvekandes väljer vi vartannat vägskäl och stannar utanför dörren till mitt hus. Konverserar om hur sofistikerade vi är och gömmer oss från kristallerna i natten i en röd soffa med två stora tekoppar som tar slut för fort. Ser på Rambo och äter brago, glömmer verkligheten för en stilla sekund och vi är bara här. Här, du gör mig lycklig, även efter det att du har gått. Lyckan dröjer sig kvar i mitt hjärta, i mitt leende och gör det lite lättare att andas för ett tag. Och vi har det exakt så till den mängd som jag klarar av, inga krav och inga förpliktelser. Inga bästa vänner som måste ses. Inget kärlekspar som måste kyssas.

   Ingenting. Bara du och jag, våra tveksamma vägskäl och stjärnhimlen.