Fantomensdotter

Har ont i magen av tusen olika anledningar just nu. Över att män är ett sådant främmande folk, över att tanka bilen (?!), över att lämna ett tryggt fågelbo, över allting. Över min egna existens.
Men mest är det nog över det främmande folket som kallas för män och hur de beter sig. Vi kvinnor kanske är en smula bipolära ibland, lite "vända på en femöring", men jag lovar att män är inte mycket bättre! Från hejdå-puss-och-kram-jag-saknar-dig till ett nu-ska-jag-sova-utloggad på tre dagar. Är det någon som har fått en intervention av sina grabbpolare och inte vill säga något eller?

Förklaring insätts här:

Jag är glad att det blev den här vägen, och inte någon annan. Jag är glad att det inte är jag som sitter i en lägenhet och växer upp mer och mer för varje dag, binder upp mig till saker och bara väntar på att mina fötter ska slå rot på riktigt. Jag är glad över att mitt namn inte står på någon brevlåda, att jag inte får samma lön varenda månad, att jag inte vaknar i samma säng varenda dag.
Jag är glad över att jag har kommit hit där jag är idag, och skulle inte vilja byta det mot någonting. För allt i världen så vill jag inte byta det mot det trygga som vissa finner i balkonger, blommor, hundar och platt-TVn. Den trygghet jag vill känna, och finna, är den trygghet som ska byggas och finnas i mig. Den trygghet som ska vara med mig över hela världen. Inte i några ting, produkter och framför allt inte i andra människor. Jag, vill vara min enda trygghet.

Skulle behöva åka lite skidor för att dämpa ångesten lite. Istället får det blir en låda med glass. Det får helt enkelt duga idag.

Är bilägare, till en livsfarlig silvrig springare på 4 hjul.
Så på måndag börjar äventyret. Jag har hittat resekamrater som jag ska titta på berg och sjöar med. Sen ska jag sladda in på en flygplats, plocka upp en viss Oscar som jag ska ta med på vidare äventyr. Jag kommer sakna den tokiga gris-hunden Lily, NOT-FAIR-Jennifer och pappa Bill som följde med överallt för att titta på allt från avgasrör till blinkers, timingbelts och transmissions, och mamma Kathryn som ihärdigt och lugnt tog tag i allt. Och jag lovar, att jag ska försöka ta vägarna förbi west coast igen, för att säga hej, klappa hunden och krama alla, en gång till.

Vi är, så olika.
Vi är så, olika.

Kära Nynäshamnare, alla ni inskränkta invånare som har bott här i generationer, kanske dags att flytta nu? Kanske dags att se andra delar av världen, eller kanske bara Sverige om ni inte vågar mer. Det är tid att förflyttas framåt, minska avståndet mellan oss alla lite mer. Öppna upp alla dörrar och alla vägar. Våga drömma våta drömmar om en no-boarder-nation.
Sverigedemokraterna köper taggtråd för att inhägna det ariska och jag river mitt pass för ett resande utan gränser. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag hoppas bara att alla Nynäshamnare vågar packa ihop sin hyresrätt och våga flytta till i alla fall kanske... Ösmo?

Tack alla vackra människor som jag kan tänka på så att jag slutar tänka på fel saker.

As soon as I get a car, I can get out of here.

Nu är det timmar. Inga dagar, inga veckor, inte månader. Nu är det nära. Om tolv timmar så är jag en fågel. Alla sommarens instängda timmar, alla tidiga mornar, alla sena kvällar, allt slit ska äntligen betalas. Jag missar ingenting, jag har sett de första gula löven på marken, höstregnet, badat i havet och kramat alla vackra vänner hejdå. Nu, nu gäller det.

På det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, och på det sjätte smäller det.
HEJ ALLA FÅGLAR!

Så lite tid kvar.

Oh boy, I'm going to miss you. That's a true story.


Tur att vi möttes nu. Annars hade jag inte kunnat sluta vara med dig. Nu måste jag sluta vara med dig. Tack för att du får mig att längta hem innan jag ens har åkt. Det känns, tryggt.

Blev lite boostad idag. Ganska mycket boostad.
Tackar så mycket för den. Och nu ska jag gå och spegla mig till kommentaren:


X säger:
jag sa iaf nej
när hon fråga om vi dejta  
då sa hon "synd, hon verkar cool"

Evighets-promenader med en nyfunnen underbar människa. Kan inte sluta prata med dig och kommer sakna dig något enormt. Men idag lovade vi att när jag kommer tillbaka så ska vi åka långt bort, och jag hoppas verkligen att det blir av. Att vi tar tag i varandra och åker långt bort. Du kan i alla fall behöva det.

Vi pratade om hur man gjorde grejer idag. Du berättade hur du gjorde allt det viktiga klart först, för att sen kunna göra allt det du ville. Jag skrattade. Jag gör tvärtom. Jag ska lära dig någon dag.
Snart älskar jag även dig.