Fantomensdotter

Har tappat så mycket inspiration.

Jag har träffat en man som är precis så som vi är.

Förlåt, för att jag vänder din värld upp och ner, och får dig att tveka och tvivla på den personen som jag vet att du vill lita på och älska. Förlåt för att jag sliter er isär. Jag vill ditt bästa, att jag är redo att offra av mig. Och det är min svaghet, att jag vill andra så väl att jag glömmer mig själv.

Lite som vanligt. Så fort det blir sommartid glömmer jag bort allting som heter rutiner, veckodagar, klockslag och vilken månad är det just nu? Jag får lite svårt för det där. Glömmer bort mig, tar helg när jag är ledig och har veckodagar när jag inte är ledig. Det kanske blir bättre till hösten.

Jag har fått ett nytt jobb, eller, ett till jobb. Ett superduperjobb för min framtid, men innan den framtiden infinner sig så måste jag ha hunnit med så mycket mer. Så vi väntar lite med min framtid, precis så som jag väntar på nya tapeter, på vintern, att sommaren ska ta slut och på att 100 nya människor ska ramla in i mitt liv.

Drömmer för mycket, sover för lätt. Vaknar varje morgon upp i ångest, längtan, ånger eller tårar. Kliver runt i ett vakuum tills att känslan har släppt, tills dess att jag har tagit in, och förstått att jag bara har drömt och ingenting annat. Hela morgonen går åt att komma tillbaka till verkligheten.
   Vaknar flera gånger om nätterna ibland. Vaknar i tårar, i gråt, för sällan i skratt. Förstår inte hur natten kan vara så mörk, och dagen kan vara så ljus. Förstår inte hur jag kan vara så lycklig om dagarna och så olycklig om nätterna. Handlar hela min dygnsrytm om förträngning?