Onsdag
Det finns ingenting mer kvar här, ingenting mer än kalla höstnätter. Nu är mina nätter långa igen och det finns ingenting som riktigt kan fylla dom. Tusen promenader under en stjärnhimmel kan aldrig bota det som i mitt hjärta ekar tomt. Han kan aldrig läka sår som någon annan gett. Han kan inte lindra dom, inte rena dom. Han kan bara göra nya eller vårda det som inte är trasigt.
Vad drömmer du om nätterna? I dessa eviga nätter, vad är det som jagar dig i dina drömmar? Jag drömmer sällan om dig, ifall du undrar. Nästan inte alls, bara när jag blundar. Du är som försvunnen i skymundan. Jag minns dig knappt, bara när jag blundar.
Du är inte någon man älskar, du är någon man saknar. Jag säger det till mig själv, om och om igen innan jag vaknar. Som fångar mellan dom som dom är, och dom som dom vill vara. Hur länge tror du dom står ut? Du behöver inte svara. Jag bär mycket hellre läkta ärr än öppna sår. Så ingen avskedskyss, inget "vi ses någon gång" innan jag går.
Tisdag
Ibland, ganska ofta, är jag rädd.
Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd för att om det inte finns någon som behöver tröstas, finns det ingen som har någonting att säga mig. Jag är rädd för att tappa allt jag känner om jag inte har ont ibland. Jag är rädd för att folk ska vända sig om och gå om de visste hela sanningen. Jag är rädd för att jag ibland kanske är en av de ensammaste människorna på jorden. Jag är rädd för att jag tar i för mycket, att jag alltid ska vara en sån Drama Queen. Jag är rädd för att folk ska tröttna och få nog och gå, när jag själv har tröttnat, fått nog och vill gå ifrån mig själv. Jag är rädd för att bli tjock och ful och ensam. Jag är rädd för att jag ibland är så fruktansvärt ytlig. Jag är rädd för att det ibland känns som om att jag har en avsikt med allting jag gör. Jag är rädd för att jag är svag ibland. Jag är rädd för att jag kanske aldrig kommer bli någonting. Jag är rädd för att tappa orken, och lusten. Jag är rädd för att falla tillbaka. Jag är rädd för att falla framåt. Jag är rädd för igår, idag, imorgon.
Allra, allra mest, så är jag rädd för dig. Det du kan åstadkomma i mitt hjärta, i mina ben, mitt huvud och i mina ögon. Hur du kan få mig att glömma bort att andas, och slå mig i bitar, utan att ens se på mig.
Torsdag
"Mormor har nog dött" sa jag, som taget ur luften. Hon var inte sjuk, inte trött och inte dålig. Kanske lite gammal men ändå inte hundra år. Det va den första tanken som slog mig. Mitt hjärta skrek det. Sen ville jag tänka om. Hon var som Astrid Lindgren, odödlig, tills den dagen hon dog. För det var först när Astrid Lindgren dog som jag förstod att ingenting är förevigt, ingen är odödlig, inte ens hon. Nu var jag där igen.
Jag vevade med händerna för att slå bort den där jobbiga tanken att mormor kanske hade dött. Jag kunde inte ringa eftersom vi var mitt ute i ingenstans och täckningen till mobilen var spårlöst borta.
"Hon kanske har fått jobb i Australien, och vill att jag ska följa med. Hon kanske har fått värsta fina lägenheten och erbjudandet och måste svara så fort som möjligt" sa jag, mitt naiva jag, mitt låtsas jag, mitt jag som inte ville ha hemska tankar i huvudet om vad som kanske var så viktigt. Jag ville bygga upp drömplaner på hur det kanske kunde vara. Och drömplaner på hur mormor inte alls var död.
Så jag ringde mamma, med en stor klump i halsen och ett stort låtsas leende på läpparna. "Det här skulle vara bra nyheter" försökte jag lura i mig själv.
"Mormor är död" sa hon.
"Mormor är död" ekade det i mitt huvud. "Jag vet" sa jag. "Det var det jag sa till alla när du hade ringt och jag inte hade kunnat svara. Jag sa på en gång att mormor var död. Men jag försökte ändra det, jag försökte ge dig ett jobb i Australien istället och du ville ha mig med."
"Ja, nej... Tänk om det hade varit så väl."
Du berättade att en i hemtjänsten hade hittat henne. Hur min mormor hade ramlat i badrummet. Hur hon kanske hade dött i smärta. Hur hon i hemtjänsten var ny och chockad. Jag tror vi grät båda två. Jag satt i baksätet i en röd bil och stirrade ut genom fönstret och grät.
Jag minns när du berättade att du hade sett mormor när hon låg där i kistan. Och hur din bror sa till dig att ta kort. Hur du kom hem och grät och sa att "Jag ska aldrig se på dom där bilderna". För det var inte så du ville minnas henne, som ett kallt och livlöst lik som hade smärta i ansiktet. Och vi grät.
Jag minns hur vi satt runt köksbordet och pratade minnen. Om när vi var små och spelade fotboll på hennes tomt. Hur hon fick stå som målvakt mellan träden. Vi sa att hon hade tre ben för hon hade en käpp. Hur man inte fick leka i soffan och hennes tålamod som sakta sinade med åldern. Hur jag inte han säga hej då. Hur jag glömde bort, och tog avstånd från den bittra lilla tant som hon var i mina ögon i slutet. Nu är det försent att ångra alla snesteg. Försent att besöka.
På begravningen försökte vi alla behålla lugnet och sinnet in i det sista. Min kusin bröt alla murar när hon kastade sig i min mammas famn och grät hejdlöst. Då kunde inga vindar torka några tårar. Och så grät vi. Bänkrad efter bänkrad med barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
När tystnaden la sig i kyrkan kunde endast snyftningarna höras.
Jag skrev. Sida upp och sida ner. Allting till min älskade mormor. Och inatt så tänkade jag på henne igen. Jag tänker ofta på henne, och jag har inga planer på att sluta. Det är när jag slutar och när jag glömmer, som allting är försent. Tills dess, så älskar jag henne och minns henne fortfarande precis som hon var.
Jag kan fortfarande ångra att jag inte gav henne av min tid när hon levde, hur jag inte insåg att det kunde bli försent. Jag ska aldrig mer spara min tid till någonting när jag kan ge det till någon som snart kanske går igen.
Torsdag
säg något
Tisdag
Måndag
Söndag
Söndag
Ämnesbyte.
Hemkommen, mätt och belåten. Jag kunde inga namn, men vem är det egentligen som bryr sig när klubbmusiken spelas på högsta volym, och man i stress duschar med telefonen i handen och väljer kläder i panik. Ingen hör ändå. Och alla dessa människor som faktiskt bryr sig, som frågar om man kommer hem ordentligt, hur man mår och vad man gör och vem man är.
Det var inga serve ess men jag fick springa ganska flitigt ändå.
Lördag
Så jag drack vin. Även om jag var ensam så drack jag vin för jag var för lat för att gå ut och springa, och känslan för stark för att trängas bort. Nu slirar fingrarna bara en aningens och känslan är nog ganska borta, i alla fall för den här kvällen. Men jag kommer nog aldrig sluta vänta i mitt veka jag.
Mitt veka jag väntar, mitt starka jag tar tusenkliv åt ett annat håll. Mitt veka jag sneglar över axeln, mitt starka vrider inte ens lite på huvudet. Mitt veka jag borde skjutas, men även här blir mitt starka jag vegt och börjar gråta. Här ska ingen skjutas, ingen som är jag. Även om andra borde.
Fredag
Onsdag
Söndag
Torsdag
Torsdag
Det är precis vad det är med ett ord som inte tvingar någon att oroa sig för mycket. Lite motigt. Lite uppförsbacke. Lite extra av allt. Lite för stora hål i en för liten kropp. Motigt. Lite mörkare mornar. Lite varmare säng på morgonen. Lite längre nätter.
Och han tyckte att det var konstigt att jag var så trött hela tiden. Han undrade hur mycket jag sov om nätterna och jag kunde inte riktigt komma med något bra svar. I ärlighetens namn så är det ungefär det enda jag tänker på, att få sova. Försvinna bort en stund. Gosa in sig i en varm dimma. Och så grät jag, inför dom som jag allra minst vill ska se mig gråta. Men jag tror ingen hann se någonting när jag lika hastigt som den föll, torkade bort den.
Imorgon börjar helgen. Sen är det måndag igen.
Tisdag
Men någonstans var det storm så jag for för att fly. Det är vindstilla här, men när jag vänder mig om får jag vinden i ögonen. Förblindad av tårar ser jag inte stjärnhimlarna och nätterna är bara nätter som måste sovas bort. Jag vill räcka dig min hand och dra dig ur det här. Samtidigt vill jag inte trampa i samma fotspår igen och göra om saker som borde glömmas bort. Men jag kan inte lämna dig åt alla stjärnor själv.
Vi har talat om att fly, om att vara stark och jag sa att man inte behöver vara stark för att fly. Jag är framme nu, jag behöver inte gå ett enda steg till. Jag ska inte tillbaka. Jag har en stjärnhimmel här också, och nätter. Snart är nätterna långa och du kan komma hit och vi kan låtsas som om att det är sommar igen.
Måndag
Ja. Idag vill jag dö.
Lördag
Jag har stått längst fram i ett festivalkaos och gråtit till Damien Rice. Jag har stått på en bakgård i ett festivallugn och gråtit till Melissa Horn. Jag har stått längst fram på Hultsfred, hängt på kravallstaketet och gråtit till Ane Brun. Jag har suttit i gräset på en filt i ett sommarvarmt Stockholm och gråtit till Melissa Horn för andra gången i mitt korta tonårsliv.
Igår satt jag på andra balkongen i Stockholms konserthus och grät till Ane Brun, igen.
Det finns ett mod i en del människor som vågar släppa ut sina själar och göra musik av dem. Ett kompande piano till ett taktfast trummande som plötsligt släpper alla känslor lösa. Någonting hos vissa som får oss alla att känna samma känsla samtidigt. En ensam gitarr på en för stor scen, som kan få hela världen att krympa och alla hjärtan att växa.
Igår var världen så liten, hjärtat så stort och en av världens modigaste människor stod på scenen och fångade oss alla i sin känsla. För nog var jag inte ensam om att gråta, inte ensam om att le.
När hon sjöng "Don't leave" vågade jag inte vända på huvudet och möta någon annans blick, någon annans tårar. Jag ville gråta för mig själv i mig själv, och fånga just den stunden och den känslan. Och jag grät när hon sammanfattade en hjärtslitande kärlek, en hel vår, och ett helt liv, på fyra och en halv minut då hon sjöng "Changing of the seasons".
Jag vill berätta om känslan på varenda låt, jag vill behålla den och hemlighålla den för bara oss. Jag kan inte berätta och det blir ingen hemlighet. Förlåt. Det är för stort, jag kan inte bära det och inte berätta det, jag måste tappa det. Jag kan bara berätta om när trumslagaren kastade sig runt i eufori och hur han fyllde upp ett helt tomrum i mig med hjälp av sina trumstockar och sin energi. Han gav till oss och jag ville gifta mig med honom.
Allt det här är egentligen bara en dåtid, bara svartvita minnen i ett för stort hjärta. Men jag kommer aldrig vilja glömma dom enda tårarna som någonsin har betytt någonting. Jag kommer alltid att minnas. Även det som gör ont.
Fredag
Öppna upp ett hjärta:Jag saknar dig. Det är som ett enda stort tomrum vareviga dag. Det finns inget mod i mig som vågar säga det till dig. Jag frågar bara försynt om du är arg, eller vad du gör. Du svarar att du inget vet, att du är less på att klockan tickar. Sen försvinner du lika hastigt som du dök upp. Och hälften av det jag ville säga hann jag inte ens komma på.
Jag har stängt av ljudet på TVn för att samla alla tankar på samma ställe. Men snart inser jag nog att det inte finns någonting att samla. Jag har inga tankar mer än den molande värk i mitt inre. Det är ingenting som gör ont, det skaver lite mot revbenen. I desperata försök har jag försökt att springa bort det. Jag kan aldrig springa tillräckligt långt eller tillräckligt fort. En saknad kan inte dämpas och det som skaver måste mojna självt.
Jag tror inte du förstår. Varenda stjärnklara natt letar jag stjärnfall och stjärnbilder. Du är i varenda stjärna för att påminna mig om någonting. Jag tror du talar för lågt. Jag kanske också inte gör mig hörd, jag säger det igen:
Jag saknar dig. Jag saknar dig.
Torsdag
Det känns som om att det är mil emellan oss. Jag vet inte om jag ska våga säga någonting, för vi är ingenting, det finns ingenting att svika.
Men jag saknar dig.
