Lördag
Jag har stått längst fram i ett festivalkaos och gråtit till Damien Rice. Jag har stått på en bakgård i ett festivallugn och gråtit till Melissa Horn. Jag har stått längst fram på Hultsfred, hängt på kravallstaketet och gråtit till Ane Brun. Jag har suttit i gräset på en filt i ett sommarvarmt Stockholm och gråtit till Melissa Horn för andra gången i mitt korta tonårsliv.
Igår satt jag på andra balkongen i Stockholms konserthus och grät till Ane Brun, igen.
Det finns ett mod i en del människor som vågar släppa ut sina själar och göra musik av dem. Ett kompande piano till ett taktfast trummande som plötsligt släpper alla känslor lösa. Någonting hos vissa som får oss alla att känna samma känsla samtidigt. En ensam gitarr på en för stor scen, som kan få hela världen att krympa och alla hjärtan att växa.
Igår var världen så liten, hjärtat så stort och en av världens modigaste människor stod på scenen och fångade oss alla i sin känsla. För nog var jag inte ensam om att gråta, inte ensam om att le.
När hon sjöng "Don't leave" vågade jag inte vända på huvudet och möta någon annans blick, någon annans tårar. Jag ville gråta för mig själv i mig själv, och fånga just den stunden och den känslan. Och jag grät när hon sammanfattade en hjärtslitande kärlek, en hel vår, och ett helt liv, på fyra och en halv minut då hon sjöng "Changing of the seasons".
Jag vill berätta om känslan på varenda låt, jag vill behålla den och hemlighålla den för bara oss. Jag kan inte berätta och det blir ingen hemlighet. Förlåt. Det är för stort, jag kan inte bära det och inte berätta det, jag måste tappa det. Jag kan bara berätta om när trumslagaren kastade sig runt i eufori och hur han fyllde upp ett helt tomrum i mig med hjälp av sina trumstockar och sin energi. Han gav till oss och jag ville gifta mig med honom.
Allt det här är egentligen bara en dåtid, bara svartvita minnen i ett för stort hjärta. Men jag kommer aldrig vilja glömma dom enda tårarna som någonsin har betytt någonting. Jag kommer alltid att minnas. Även det som gör ont.
