Fantomensdotter

   Öppna upp ett hjärta:
   Jag saknar dig. Det är som ett enda stort tomrum vareviga dag. Det finns inget mod i mig som vågar säga det till dig. Jag frågar bara försynt om du är arg, eller vad du gör. Du svarar att du inget vet, att du är less på att klockan tickar. Sen försvinner du lika hastigt som du dök upp. Och hälften av det jag ville säga hann jag inte ens komma på. 
   Jag har stängt av ljudet på TVn för att samla alla tankar på samma ställe. Men snart inser jag nog att det inte finns någonting att samla. Jag har inga tankar mer än den molande värk i mitt inre. Det är ingenting som gör ont, det skaver lite mot revbenen. I desperata försök har jag försökt att springa bort det. Jag kan aldrig springa tillräckligt långt eller tillräckligt fort. En saknad kan inte dämpas och det som skaver måste mojna självt.
   Jag tror inte du förstår. Varenda stjärnklara natt letar jag stjärnfall och stjärnbilder. Du är i varenda stjärna för att påminna mig om någonting. Jag tror du talar för lågt. Jag kanske också inte gör mig hörd, jag säger det igen:
   Jag saknar dig. Jag saknar dig.