Fantomensdotter

En dag ringde min mamma mig mitt på dagen. Jag hann inte svara men hon hade skickat ett meddelande där hon skrev "Ring mig sen när du har tid, det är lite viktigt". Och jag minns att jag sa till mina klasskompisar att jag undrade vad det kunde vara som var så viktigt.
   "Mormor har nog dött" sa jag, som taget ur luften. Hon var inte sjuk, inte trött och inte dålig. Kanske lite gammal men ändå inte hundra år. Det va den första tanken som slog mig. Mitt hjärta skrek det. Sen ville jag tänka om. Hon var som Astrid Lindgren, odödlig, tills den dagen hon dog. För det var först när Astrid Lindgren dog som jag förstod att ingenting är förevigt, ingen är odödlig, inte ens hon. Nu var jag där igen.
   Jag vevade med händerna för att slå bort den där jobbiga tanken att mormor kanske hade dött. Jag kunde inte ringa eftersom vi var mitt ute i ingenstans och täckningen till mobilen var spårlöst borta.
   "Hon kanske har fått jobb i Australien, och vill att jag ska följa med. Hon kanske har fått värsta fina lägenheten och erbjudandet och måste svara så fort som möjligt" sa jag, mitt naiva jag, mitt låtsas jag, mitt jag som inte ville ha hemska tankar i huvudet om vad som kanske var så viktigt. Jag ville bygga upp drömplaner på hur det kanske kunde vara. Och drömplaner på hur mormor inte alls var död. 
   Så jag ringde mamma, med en stor klump i halsen och ett stort låtsas leende på läpparna. "Det här skulle vara bra nyheter" försökte jag lura i mig själv.
   "Mormor är död" sa hon.
   "Mormor är död" ekade det i mitt huvud. "Jag vet" sa jag. "Det var det jag sa till alla när du hade ringt och jag inte hade kunnat svara. Jag sa på en gång att mormor var död. Men jag försökte ändra det, jag försökte ge dig ett jobb i Australien istället och du ville ha mig med."
   "Ja, nej... Tänk om det hade varit så väl."
   Du berättade att en i hemtjänsten hade hittat henne. Hur min mormor hade ramlat i badrummet. Hur hon kanske hade dött i smärta. Hur hon i hemtjänsten var ny och chockad. Jag tror vi grät båda två. Jag satt i baksätet i en röd bil och stirrade ut genom fönstret och grät.

Jag minns när du berättade att du hade sett mormor när hon låg där i kistan. Och hur din bror sa till dig att ta kort. Hur du kom hem och grät och sa att "Jag ska aldrig se på dom där bilderna". För det var inte så du ville minnas henne, som ett kallt och livlöst lik som hade smärta i ansiktet. Och vi grät.
   Jag minns hur vi satt runt köksbordet och pratade minnen. Om när vi var små och spelade fotboll på hennes tomt. Hur hon fick stå som målvakt mellan träden. Vi sa att hon hade tre ben för hon hade en käpp. Hur man inte fick leka i soffan och hennes tålamod som sakta sinade med åldern. Hur jag inte han säga hej då. Hur jag glömde bort, och tog avstånd från den bittra lilla tant som hon var i mina ögon i slutet. Nu är det försent att ångra alla snesteg. Försent att besöka.
   På begravningen försökte vi alla behålla lugnet och sinnet in i det sista. Min kusin bröt alla murar när hon kastade sig i min mammas famn och grät hejdlöst. Då kunde inga vindar torka några tårar. Och så grät vi. Bänkrad efter bänkrad med barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
   När tystnaden la sig i kyrkan kunde endast snyftningarna höras.
   Jag skrev. Sida upp och sida ner. Allting till min älskade mormor. Och inatt så tänkade jag på henne igen. Jag tänker ofta på henne, och jag har inga planer på att sluta. Det är när jag slutar och när jag glömmer, som allting är försent. Tills dess, så älskar jag henne och minns henne fortfarande precis som hon var. 
   Jag kan fortfarande ångra att jag inte gav henne av min tid när hon levde, hur jag inte insåg att det kunde bli försent. Jag ska aldrig mer spara min tid till någonting när jag kan ge det till någon som snart kanske går igen.