Fantomensdotter

Tidig morgon, vindpiskat och lagom kallt. Prövade ett par nya räceråk i ensamhet. Ibland kallar jag det terapi med musiken på högsta volym och inga tankar på någonting annat. Idag var det väldigt ensamt ibland. Så där ensamt så att man sitter med hjärtat i halsgropen och vill gråta. Sån där ensamhet som gör att man börjar rannsaka sig själv för att finna fel och brister. En sån ensamhet som syns och hörs om man lyssnar noga. Så när mannen i mitt liv ringde och frågade om vi skulle ses över lunch och jag bara blev arg över hans planer och la på, så ändrade han alla sina lunchplaner och höll mig i handen istället.



Sen träffade jag några skrattande vänner som tog med mig på deras äventyr och dagen slutade med hjärtat på rätt plats och utan storm i själen. Jag blev även lite kär, i mina nya räceråk. Så nu måste jag sälja allt jag har och köpa nya skidor - igen.

Okej, okej. Nu är jag jävligt less på det här. På människor som har fördomar och tror att de kan ha åsikter om någon som de inte ens känner.  Tro att de kan allting, alltid. Men jag ska tala om för er, att era jävla fördomar och åsikter, dem kan ni köra upp i röven. För ni har ingen aning om vem jag är. Ni känner inte mig. 


Och ni kommer aldrig att få lära känna mig. Idioter som er blandar jag mig sällan med.

North American Influence by Måns Olsson

 

-30 grader. Över hundra centimeter snö på tjugofyra timmar. Berget var folktomt och underbart. Det var en tisdag, en tisdag som går under namnet "The Tuesday" hos oss, byfolket. Sextio-åriga skibums som aldrig varit med om någonting liknande. Och två älskade eldsjälar och jag, ingen av oss en dag över tjugofem, fick också vara med om det här. Den största dagen i mitt liv hittills.

Du ska veta att jag är jävligt irriterad på dig. Du beter dig som ett jävla svin och du tror att det är okej. Jag är fruktansvärt less på att få höra "Are you watching this?" VARENDA gång jag slöglor på TV. Jag är JÄVLIGT less på hur jävla lat du är, hur du tror att allt verkar kretsa runt dig och hur du har noll respekt för kvinnor.

Har nog börjat tröttna nu, blivit för gammal. Orkar inte slåss med sex andra i ett litet kök, ta kalla duschar, aldrig få titta på TV och bestämma själv utan att höra suckar och frågor om "are you really watching this?". Speciellt i ett hus fyllt med män. Jag kanske har en rå humor, och hakar lätt på i den manliga schargongen. Men ärligt talat är jag inte mindre tjej än någon annan tjej. Och jag gillar att kolla på mina skitprogram på TV som egentligen inte handlar om någonting. 

Jag börjar känna ett stort behov av att få bo i ett hushåll där jag får bestämma helt för mig själv. Bo med min man som tänker ungefär som jag gör. Skaffa den där hunden och köra runt i hans golf. Bara vi två. Och ja, jag är nog lite egoistisk ibland, snål, envis och elak. Det är nog för att jag tänker för mycket ibland.

Tror jag har mycket uppdämda tårar inuti som vill ut, som snart kommer att brista och ramla över kanten. Jag saknar riktiga vänner att prata om ingenting med. Vänner som inte säger emot konstant och alltid ska vara lite bättre och veta mer. Jag vill också känna mig värdefull ibland.