Tisdag

Jag faller för det där svaga; dom svaga ögonblicken, dom svaga personerna, dom svaga bitarna i en låt, och dom svaga stunderna i mig själv får mig alltid på fall.

   Jag är svag för det svaga, så när du blir liten och ärlig och vill gråta så vill jag trösta. Då öppnar sig mitt hjärta och jag vill hålla hårt om allt som gör ont.


Samtidigt så vill jag stänga till här. Jag vet inte om jag har tid för det här, om jag någonsin kommer att få tid. För det här tar upp all min tid. Varje sekund blir en väntan, och jag vill inte, och orkar inte vänta. Allting har varit så perfekt; dagarna har kommit och gått och jag har tagit mig tid till bara mig själv, och jag har tagit mig tid som jag har gett bort till människor som förtjänar den och jag har försvunnit i helgerna och i vinet utan att fundera djupare än så.

   Nu är jag rädd för att jag håller på att drunkna igen.

   Så fort jag öppnar upp mitt hjärta, öppnar jag det inte bara för allting nytt utan dammar av och drar fram allting gammalt, återigen. Jag trodde vi hade avslutat det här förut. Jag tror jag kan ha fel. Jag tror jag är lika sårbar som jag alltid har varit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0