Onsdag
Jag gör egentligen inte så mycket. Ingenting egentligen. Jag väntar. Jag hatar att vänta och jag hatar den här känslan och den här känslan får mig att hata mig själv. Jag måste fundera på om det här är värt det.
Kanske verkar det starkt och hårt utåt, men inuti faller saker sönder oavbrutet, bit för bit och lämnar bara ett tomt skal som blir en hinna som faller ihop och blir, ingenting egentligen. Och jag har tänkt på det här väldigt länge; vi kan inte prata mer. Du har saker som jag måste gå ifrån och som måste försvinna från mina tankar, och vi kan inte prata om annat än det. Så vi kan inte prata mer. Jag är ledsen. Jag måste börja om och du är inte i min första ruta och du kommer aldrig vara i någon av mina rutor. När jag ser på dig så ser jag ingenting bra - ingenting bra i mig själv. Vi måste bryta här. Du vet inte om det, kanske kommer du aldrig förstå det. Men jag vet det och jag gör det. Så, hej då nu. Lycka till i livet oavsett vilka vägar du kommer att välja, alla snedsteg du kommer att ta. Lycka till med alla dina val och att du gör allt du drömt om och får allt du önskar dig. Hej då och lycka till.
