Fantomensdotter

Så mycket ångest, samlat på ett så litet ställe.
   Överallt är platser där jag har skrattat, pratat, umgåtts, festat, funderat och gråtit. På dom här gatorna har jag levt. Mellan dom här husen har mitt skratt ekat. Jag flydde härifrån, sprang och ville aldrig vända mig om. Nu är jag här, jag har vänt mig om och jag är mittimellan husen nu. Det ekar inte längre. Kanske är det sant att jag är här och river upp gamla sår. Samtidigt är jag här för att visa upp dom där två stora stegen som jag ibland bara tror att jag inbillar mig själv att jag har tagit.
   Men nu är jag här, i en ångestburk.


Hej och välkommen!