Fantomensdotter

Jag har inga mera ord. Ingenting att säga er. Fick jag välja, skulle jag välja att ni ingenting sa. Jag kan bara le och tyst stå bredvid. Se på och iakta er när ni är dom ni har blivit och jag kan minnas dom ni var. Jag har skrattat mig tårögd åt er och någon gång hade vi det riktigt roligt, på riktigt. Nu vill jag inte se er i ögonen för jag skulle se ner på er och se ner på mig själv från era ögon. Vi skulle spela ett maktspel, och jag spelar inte spel.
   Kanske att ni uppfattar det här som otrevligt. Ni kanske minns det Jag som pratade även då jag inte hade någonting att säga. Det är nya dagar och även då ni kanske står still gör inte tiden det. Jag har svårt att säga någonting även då jag kanske borde, och alla frågor som ni ställer som jag inte kan svara skjuter jag åt sidan. Jag ser inte på er när jag tyst svarar med ett leende för jag vet att ni tycker att det inte räcker för er, ni vill ha mer. Jag har inte mer att ge. 

Jag tappade orden någonstanns när sommaren blev till höst och vinden sprang genom staden. Och kanske höll jag inte tillräckligt hårt, men dom försvann i blåsten och det ända som blev kvar var ett leende som knappt kan le utan att gråta. Någonstanns tappade jag någonting som jag borde behöva men som jag ibland tvekar på om jag saknar.