Tisdag

Ibland tippar allting över på en och samma gång. Inte bara några droppar, utan flera liter. Jag har väntat på det här, det har jag. Kännt mig skuren i tusen bitar allt för länge. Jag vet inte riktigt vad som höll ihop dem, vad det en var, så är det inte kvar. 
   Jag vet att du sa att jag inte skulle skriva, men nu måste jag; Kanske har du redan gått, kanske har du inte, och har du inte, kanske det är dags att göra det. På riktigt. Klippa allt, i små små bitar. Jag vet att du sa för alltid en gång i tiden, men du gick efter bara en vecka. Så jag tror inte det var någonting du menade, på riktigt. Jag tror det här kan vara på riktigt. Jag tror jag kanske måste säga det, jag tror vi kanske måste göra det. För du behöver inte mig längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0