Fantomensdotter

När någon dör kommer livet så himla nära inpå att jag blir livrädd, dödsrädd.
   Dom säger att hon är död nu, att hon tog livet av sig. Jag är inte förvånad, men ändå, på något vis berörd. Jag förstår, samtidigt som jag inte gör det. Har hon haft såhär ont, och än värre, så länge som jag tror, så förstår jag henne. Men det finns samtidigt så mycket kvar i livet. Alla dessa år som står uppradade framför en. Man ska hinna med att älska, att hata, att gråta, förlåta, skratta och få sitt hjärta krossat, vara med när det blir helt igen, och älska åter. Jag vill inte missa en endaste del av det. Fast jag vet att jag tvivlar ibland och vill missa alltihopa och ta en genväg. Men i slutet är jag alltid helt säker, på att jag inte vill missa en endaste sak och genvägen är för kort. Och jag är för feg, och det är jag glad för.
   Livet har så mycket att ge. Någon gång måste det här vända, och då vill jag vara med.