Fantomensdotter

Jag var så säker på att mitt liv skulle bli komplett och plötsligt var det det, och där fanns bara lycka. Jag tror det skrämde mig. För jag vet ingenting om lycka, ingenting om att skratta utan att fundera över varför. Så jag fortsatte fundera, även då jag kanske borde ha slutat. Och jag känner bara ångesten och kanske är vi bästa vänner fast vi inte borde vara. Jag trodde att mitt liv blivit komplett och att vi inte behövde vara vänner längre. Det skrämde mig att tappa en vän. Så jag tappade aldrig, jag behöll och gömde och det gick en månad. En månad.

   Jag kan inte förklara varifrån den kommer, men den håller mig i ett järngrepp och jag vet hur jag ska vrida mig ur, men jag orkar inte. Jag tror jag behöver hjälp här. Inga krav, inga olustiga frågor, inga tvivel och just precis nu kan jag inte ge någonting tillbaka, så inga begär som jag inte kan fylla. Jag har ingenting att ge när jag är fast, jag kan inte ens ge mig själv.

   Jag kommer aldrig att sluta grubbla, fundera och släppa ångesten, vi är för bra vänner för det. Jag kan gömma, träffa i smyg och ringa någon gång ibland, men jag tror aldrig att jag kommer klara av att sluta och släppa. Det är det enda jag har som tillåter mig att tänka och grubbla. Det enda som jag vet hur jag ska hantera utan att fundera. Det enda jag har som jag vet hur det känns, oföränderligt. Jag har bara en fast punkt i livet, någonting som jag alltid kan gå tillbaka till när jag inte vet bättre och inte vet mer, och det är dit - till ett järngrepp.