Fantomensdotter

Jag tror det är en rädsla som håller mig fast här. En trygghet i en känsla som gör ont. Bekantskap och vänskap som river ner mer än den bygger upp, men ändå ett vansamt mönster som man känner igen. Mönster att följa, inte att bryta. En tomhet att fylla med någonting.
   Jag vet nog vad det är, var det sitter och hur det borde kunna försvinna. Men vad är jag utan det här och hur är känslan utan den här känslan? Vad blir kvar av det här mer än rädslan, och vad fyller tomheten?




Jag förstod inte det här.