Fantomensdotter

Jag tänkte lyssna på Ane Brun hela natten. Jag var tvungen att tvinga mig att sluta. Det är redan söndag, det är nog så jobbigt. Imorgon är det måndag, det är ännu värre. På något sätt var det bra när jag hade en onsdag i veckan som jag kunde gå och låtsas att allting skulle bli bra igen. Dom onsdagarna tog slut när jag plötsligt inte kunde bli hjälpt mer. Jag kanske inte fick så mycket hjälp, vad vet jag, men det kändes lite bättre. Det kändes som om att jag i alla fall försökte att reda ut det här. Nu gör jag ingenting. Nu går jag bara i grått och försöker att gråta så lite som möjligt. Nu andas jag bara för att jag måste, inte för att jag vill. Nu är ingenting kvar. Ingenting är kvar.