Söndag
Sjuttiotvå timmar i ångest.
Du säger att du finns här, du säger att du bryr dig. Jag säger att du ljuger, och det gör ont.
Jag är så trött och ledsen på att ge så mycket, och på att inget få tillbaka. Det gör så ont i mig att jag inte kan förmå mig att klara det allra enklaste, som att le. Det gör ont i mig att jag inte är som jag ska. Det gör ont att inte duga.
Det gör ont att inte kunna berätta. Jag ska skriva ett brev, och kanske förklara hur det är inuti, för du tycks inte förstå.
Hade jag vetat att du funnits här som du säger att du gör, så hade jag ringt nu. För nu är det svårt att andas, och nu är det mer ångest än jag klarar av. Nu är det mycket gråt och många tårar. Nu är det kaos klockan fyra en söndagsmorgon. Nu är jag livrädd för att vakna.
usch för ångesten..
Livrädd för att leva vidare, ta och sudda det som en gång fanns och var så underbart. De svåraste i livet, de svåraste för själen. Att ständigt gå med ångesten. Det finns ingenting att göra. Tankarna måste lära sig fokusera, blockera, undvika. Undvika de som hela tiden upprepas, livet ger för mycket tid att tänka. För mycket tid att se. Dagen utan ångesten känns allt för ofta för långt bort. Men vi vet båda två att den finns. Varför annars kämpa? kämpa vidare.
