Fantomensdotter

Jag förstår inte.
   Du skrattar när du säger att du fått dem att gråta. Du låter stolt när du berättar om ditt tillvägagångssätt. Din inlevelse när du dramatiserar deras skakande gråt får mig att vilja spy. Jag tycker inte att du är så bra som du framställer dig. I mina ögon börjar du bli ingenting. Om du visste hälften så mycket om mig, som jag vet om dig, så hade vi kanske kunnat räknas som "nära vänner". Du vet ingenting om mig, och du ska heller inget veta.
   Jag tycker inte om att se människor som gråter. Jag vill inte att någon ska vara ledsen. Jag vill ta dem mot min axel, stryka dem över håret och viska att allt ska bli bra. Jag vill bara hålla ömt och inte skrika. Jag vill inte skratta åt dem som gör fel, för det är mänskligt att fela, ibland tror jag att du har missat det. Jag gör alltid fel, och du skrattar åt mig, men du vågar inte skrika, vågar inte få mig att gråta, för jag kan alltid förklara mig, försvara mig, för det här är jag bra på. Det vet du, även om det blir fel.

Nu vet du, att alla får söka tröst hos mig och gråta mot min axel. Även du. Fast jag är osäker på om du överhuvudtaget har några tårar och sånna känslor. Men nu vet du, och det är det enda du ska veta om mig.