Onsdag

Jag drack för mycket tequila. Sov på ett cykelställ. Snubblade in i en dörr. Blev utkastad och grät.
   Jag har lite svårt att svara på om jag hade det roligt. Jag minns inte riktigt vad jag kände innan jag somnade och innan det brast. Men du var där hela natten när jag grät och höll mig i handen.
   Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är att jag har dig. Jag kan inte säga att jag älskar dig, och tro att det ska räcka, för det är så mycket mer än så. Du är ... ... obeskrivlig? Men jag är rädd. Jag är rädd för tiden, dess oföränderlighet i evighet som tillslut kommer bli en framtid. Och vart är vi om tjugo år, är du här då, är vi kvar då, vilka är vi då? Kommer du fortfarande gråta när jag gråter och kommer vi fortfarande tänka samma tankar samtidigt? Kommer vi skratta åt samma saker och åt våra tonårsår? Kommer vi någonsin växa upp? Om du vill så kan vi stanna här. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0