Lördag

Det är ju egentligen upp till dig, men jag skulle inte göra det. Eller, jo det skulle jag för jag är så svag. Jag önskar att jag kunde säga att jag skulle säga nej men jag vet inte hur sant det är. Det är nog inte ett dugg sant. Sen vet jag att jag aldrig skulle tro ett ord, inte ett enda, men det är upp till dig det också. Jag tror du tror på allt.

Jag vill höra av mig. Säga förlåt. Att det är mitt fel, som det alltid är. Det bara blir mitt fel. Jag gör alltid fel och spelar ut folk mot dem själva. Det är inte meningen. Jag spelar på känslor tills det inte finns några kvar. Sen gråter jag.
   Nu vill jag höra av mig, säga förlåt och förklara allting. Men jag tror att det kan vara försent och att det är för mycket stolthet att svälja. Jag fortsätter vänta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0