Måndag
En sak som känns bra.
Dom frågar vad jag gör nu, jag berättar om min förvirrade dåtid som gjorde att jag hamnade här, mellan mellanmjölken och låtsasleenden, och mellan vilka två blad som helst i vilken bok som helst. Sen frågar dom vad jag ska göra sen, eller ska jag fastna mellan mjölken och leendena, tragla mig upp vid halv fem för ofta, gå och lägga mig halv nio resten av mitt liv.
Jag skrattar - på riktigt, på låtsas, jag vet inte - svarar att jag har en plan, att jag tror att jag vet vad jag vill. Jag berättar vad jag funderar på och dom säger "jaha", lite förvånade och lite nöjda/stolta/glada/jagvetintevad och att jag hoppas att jag får någon sovmorgon någon gång ibland. Jag berättar inte hela planen för den planen är så otroligt stor och kanske på tok för långt borta.
Men innan allt det där, så ska jag inte stanna kvar här.
Det är någonting jag hatar med mig själv. Jag kommer aldrig komma hem. Jag har letat i nitton år och jag är rädd att jag aldrig kommer att komma hem. Jag kommer fastna i en flyttkartong mellan shang-hai och lappland. Jag kommer att kasta alla minnen på vägen någonstans för att försöka börja om i varenda stad jag stannar i. Jag kommer dö utan att kunna testamentera en endast pinal till en endaste människa.
Vad händer med alla mina pocketböcker, elefanter, diktsamlingar, anteckningsböcker, alla skivor, vad händer med allt det som är jag när jag ska kasta alla mina minnen? Kanske kan jag hyra ett förråd för resten av mitt liv där jag kan låsa in allting jag har skrivit, allting jag har läst och alla mina elefanter och avocadon som jag odlade upp från ett litet frö. Jag tror mitt förråd kommer behöva ett fönster så att mina böcker inte längtar ut allt för mycket.
Dom frågar vad jag gör nu, jag berättar om min förvirrade dåtid som gjorde att jag hamnade här, mellan mellanmjölken och låtsasleenden, och mellan vilka två blad som helst i vilken bok som helst. Sen frågar dom vad jag ska göra sen, eller ska jag fastna mellan mjölken och leendena, tragla mig upp vid halv fem för ofta, gå och lägga mig halv nio resten av mitt liv.
Jag skrattar - på riktigt, på låtsas, jag vet inte - svarar att jag har en plan, att jag tror att jag vet vad jag vill. Jag berättar vad jag funderar på och dom säger "jaha", lite förvånade och lite nöjda/stolta/glada/jagvetintevad och att jag hoppas att jag får någon sovmorgon någon gång ibland. Jag berättar inte hela planen för den planen är så otroligt stor och kanske på tok för långt borta.
Men innan allt det där, så ska jag inte stanna kvar här.
Det är någonting jag hatar med mig själv. Jag kommer aldrig komma hem. Jag har letat i nitton år och jag är rädd att jag aldrig kommer att komma hem. Jag kommer fastna i en flyttkartong mellan shang-hai och lappland. Jag kommer att kasta alla minnen på vägen någonstans för att försöka börja om i varenda stad jag stannar i. Jag kommer dö utan att kunna testamentera en endast pinal till en endaste människa.
Vad händer med alla mina pocketböcker, elefanter, diktsamlingar, anteckningsböcker, alla skivor, vad händer med allt det som är jag när jag ska kasta alla mina minnen? Kanske kan jag hyra ett förråd för resten av mitt liv där jag kan låsa in allting jag har skrivit, allting jag har läst och alla mina elefanter och avocadon som jag odlade upp från ett litet frö. Jag tror mitt förråd kommer behöva ett fönster så att mina böcker inte längtar ut allt för mycket.
Kommentarer
Trackback
