Fantomensdotter

En klockren helg på alla sätt ligger just nu bakom mig som ett stort rosa moln som jag varken vill glömma eller gå ifrån. Tänk om det fortfarande kunde vara fredag lördag söndag och stanna där.
   Fredagen bjöd som alla andra dagar på världens största sol, ett kärt återseende, ett nytt ansikte som bjöd på mycket skratt och mycket vatten. Det var wakeboardåkning och klipphoppning, grillning och studsmattevolter. Och sen gick vi och badade och allting slutade med att jag möblerade om lite i rummet vid tre på morgonen.
   Lördagen började mycket tragikomiskt på min gräsmatta med några trötta grabbar som inte riktigt visste vart dom hade varit än mindre vart de skulle. Det styrde upp sig och vi drog till Zinken, svinsnygga och vidare ut mot Ekerö. Det är inte varje dag man fyller 25 så vi spårade fram till 6 på morgonen, klev upp tre timmar senare, badade, hade solen i ögonen och livet lekte utan bakfylla. Sen kom bussen, den eviga kollektivtrafiken ut mot Utö. Väl där blev det mer sol, mer bad, mer av allt det goda i livet och jag åkte hem igen. Satt på båten, på perrongen, på tåget, och filosoferade.
   Kom fram till en slutsats, hur bra livet är. Hur nöjd jag är just nu. Hur absolut ingenting gör ont. Hur solen skiner och jag som brukar hata det inte bryr mig. Hur jag gillar att den lyser, hur jag älskar havet, klipporna och mina vänner. Hur nöjd jag är när den lugna stunden inte existerar. Kanske är det verklighetsflykten, eller bara farten och fläckten, det spelar ingen roll. Ingenting gör ont och imorgon far vi mot Norge, bilen full med skidor och äntligen ska jag få göra det jag älskar allra mest.

Vaknade imorse, låg en stund och filosoferade över livet, tänkte på dig och våra dagar och nätter. Det var tider som mest gjorde ont, du också, även om du var bra. Sen tänkte jag inte mer på det. Klev upp och åt framdukad frukost på altanen. Jag är ganska nöjd med livet just i detta nu, även om allting inte alltid blir som man tänker sig.

Glipan mellan fönstret och gardinen talar om vad det blir för väder.

I början oroade jag mig över att pengarna inte skulle räcka till, att jag skulle få gå på knäna hela sommaren. Jag tackade nej till festivaler för att jag skulle försöka hitta jobb på min lediga tid istället. Nu står jag här, har tre veckors semester som jag håller stenhårt i. Jag vill inte ha något mer jävla jobb. Ändå står jag på kanten till fyra nya jobb. Mest av allt vill jag bara ta det i Norge, hänga på glaciären och åka skidor varje ledig minut. Sen kom insikten om att jag byter lägenhet i månadsskiftet juli/augusti och om jag åker skidor, vem flyttar min lägenhet då?
   Lite realism: Nu letar jag snabbaste, enklaste vägen till snön, så att jag i alla fall åker skidor en vecka under min semester. Jag hoppas verkligen att det här går vägen. Jag drömmer om det varje natt.

Vi gick över fotbollsplanen, talade om att den gula löken var så dyr och plötsligt slog det mig; hur vuxna vi är. När blev vi äldre, flyttade ut från barndomsrummet, vinkade mamma adjö och skaffade oss egna nya vanor?
   Allting har hänt så fort. Jag kan ibland sakna mitt tonårsrum med dom gröna väggarna, dom röda lakanen och tryggheten. Jag saknar nätterna i rummet, jag saknar alla sakerna som trängdes längs väggarna och i garderoberna. Nu längtar jag efter att få flytta och ställa sängen mot en vägg igen. Kanske kan jag vända ansiktet mot den nya väggen, finna samma trygghet och kanske vågar jag börja gråta igen.

Jag skulle vilja berätta om hud som jag saknar, om läppar som jag vill möta, om människor som jag vill förlora mig i. Men det finns inga ord över till saknaden och trånaden. Det finns ingen förklaring för svårmod och långa nätter. Livet bara kliver runt, försvinner in i nätter, får mig att skriva diffusa texter som inte ens jag kommer förstå imorgon när solen har gått upp igen.
   Jag vill att du följer mig. Vi har så långt kvar att gå, så många fler nätter att överleva, så många fler dagar att leva ut. Vi måste gå nu om vi ska hinna. Någonting måste hända snart innan vi växer fast här, som alla andra.

Jag släpper det här nu, börjar om imorgon på någonting som någon kanske förstår.

Vissa dagar är man bara hemma och vänder, ramlar in och ut ur duschen, springer tillbaka till samma tåg som man precis klev av. Försöker hålla kvar känslan, lyckan och livet.
   Tappade precis allting. 
   Letar i panik, vänder upp och ner på livet, på musiken, på väskan, ringer runt till någon, hör om någon sett någonting. Spelar egentligen ingen roll eftersom att ingen kan ha sett någonting som jag inte ens är medveten om att jag har haft.



En efterlysning:
    Vart tog den där lyckan vägen?
    Ring mig snarast om ni finner den.
    Den är min och jag saknar den!
 


Jag ska ut och leta nu i natt. Tåget går om en stund, in i natten och vidare och sen ska jag längre, och någonstans kanske lyckan ligger på lur och omfamnar mig, som en överraskning.
   Jag är modig.

Jag minns när vi var små, lekte i sandlådan och åt sandkakor, drack regnvatten och lekte krig i buskarna. Vi åkte pulka nedför backen och alla dessa barnkalas med ballonger, tårta och serpentiner. Sen tog våra liv olika riktningar. Föräldrar som gick åt olika håll i livet och tog oss med. Kanske tappade du hoppet precis som jag, kanske skrattade vi åt samma saker på olika håll.
   Nu har det passerat tretton, fjorton år. Jag har varit runt i Sverige, du har prövat livet, vi har vuxit utan barnkalas och serpentiner. Och här möts vi igen. Kanske runt samma bord som vi spillde ut saft på en gång för länge sedan, äter halvbakad kladdkaka, spelar gitarr och sjunker djupare ner i en soffa och delar på en spliff. Här har vi hamnat nu. Från dom harmlösa sandkakorna till dom tröstlösa melodierna har vi gått olika vägar men grenats ihop igen. Är det inte förunderligt, hur vi kunnat gå från oskyldiga barn till regelrätta brottslingar att döma och sätta i ett register. Är det inte förunderligt att vi möts igen?

Hur ska vi kunna skrika för allt vad vi är värda, när vi tappat rösten?

Kvarteret Skatan i goda vänners lag kan pigga upp vilken miserabel söndagskväll som helst. Även denna.

Det är så lätt att hata sig själv.

Det här är nog ingenting till någon att förstå.
   Idag har det varit rosor och tårar, lycka till och vi ses till hösten och jag har stått som ett frågetecken mitt i vimmlet och lett och varit snygg. Ätit tårta, druckit vodka och malibu och pratat om kärleken och hur man förstör sig själv på endast onda plan. Vi har prövat våran allmänbildning, ni trånade efter Akon och jag förstod inte. Sen talade vi än mer om livet, om saker som borde brytas. Man borde våga bryta mer, säga "Nej vi hörs inte hej då" och sen är det tack och hejdå det är bra så. Jag vill inte ses. Jag förstår inte hur du kan se henne i ögonen efter det du gjort mot henne, men allt är ens eget val, ens eget samvete och jag vet att du har det dåligt på den punkten. 
   Sen tittade jag bort när du pratade med mig för just nu har jag ingenting till övers för dig. Ingenting att ge dig, ingenting som jag vill att du ska ha så jag tittade bort. Allting är upp till dig. Vill du ringa så ringer du. Det kvittar för mig för nu är sommaren är här och den är så jävla lång just nu. Och hela livet är långt och jag vet att jag hinner. 


Det är fyllesvammel på för mycket malibu och vodka men vart enda ord är sant. Jag vill att du läser det här.
Vart enda ord är sant.