Fantomensdotter

Vissa dagar är man bara hemma och vänder, ramlar in och ut ur duschen, springer tillbaka till samma tåg som man precis klev av. Försöker hålla kvar känslan, lyckan och livet.
   Tappade precis allting. 
   Letar i panik, vänder upp och ner på livet, på musiken, på väskan, ringer runt till någon, hör om någon sett någonting. Spelar egentligen ingen roll eftersom att ingen kan ha sett någonting som jag inte ens är medveten om att jag har haft.



En efterlysning:
    Vart tog den där lyckan vägen?
    Ring mig snarast om ni finner den.
    Den är min och jag saknar den!
 


Jag ska ut och leta nu i natt. Tåget går om en stund, in i natten och vidare och sen ska jag längre, och någonstans kanske lyckan ligger på lur och omfamnar mig, som en överraskning.
   Jag är modig.