Fantomensdotter

"Jag har varit väldigt ledsen" sa jag och skrattade. Hon tittade på mig, talade om att det fanns folk att prata med om jag ville. Jag skrattade lite till, sa att jag hade försökt, att det inte var någonting för mig, att jag pratar med mina kompisar. Att dom är bra, mina kompisar. Dom lyssnar för det mesta ganska bra, och lyssnar dom inte så pratar vi om något annat som gör att jag tänker på annat.

Jag skrattar alltid när jag säger att jag blir jätteledsen ibland. Jag skrattar när jag säger att jag ibland inte klarar av att kliva ur sängen på morgonen, och så skrattar jag när jag säger att jag inte längre kan gråta. Och det är nog det värsta, att jag inte längre klarar av att gråta som jag gjorde förr. Kanske är det som dom säger, att jag samlar på hög inuti och att en dag så kommer allting ramla ut. Varje gång jag gråter dom där tre tårarna som jag kan gråta, hoppas jag på att det ska släppa och att allt ska ramla ut.
   Ingenting ramlar någonsin ut och jag fortsätter att vänta.