Onsdag

Nu är jag tillbaka där jag kan sitta och se på när solen går ner över hustaken. Jag är mycket högre upp än alla andra, jag kan se ner och jag kan titta upp. Det är ingen känsla just nu, helt bara hopplöst tomt. Man kanske får ställa sig frågan vad som är värst: vara på-låtsas-glad eller på-riktigt-ledsen. Vad är värst och orkar man vara på-låtsas-glad så länge att man kanske blir det på riktigt någon gång? Ibland när jag är på-låtsas-glad blir jag på-riktigt-ledsen eftersom allting blir så falskt och fel. Jag är inte den som ljuger, inte den som låtsas. Jag får dåligt samvete när jag talar osanning, det tar liksom emot och jag måste koncentrera mig på att inte försäga mig. Jag har aldrig kunnat ljuga på ren rutin.
   Nu går solen snart ner över hustaken och imorgon kommer den gå upp som vanligt, leta sig igenom mina mörka gardiner, lysa mig i ögonen, få mig att vända om och blunda lite hårdare, lägga en kudde över huvudet och sparka av mig täcket i värmen. Imorgon kanske jag kan säga att det är bra, utan att ljuga, utan att känna att jag skarvar för att undvika jobbiga situationer och tryckande frågor. Imorgon är en ny dag, precis så som idag var en ny dag igår och övermorgon kommer vara en likadan ny dag. Alla dagar kommer alltid att vara lika nya. Man måste nog bara finna det nya i varenda dag. Och det kan vara nog så jobbigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0