Fantomensdotter

Jag blir orolig, samtidigt som jag blir arg på dig. Mest orolig och minst arg. Arg mest bara för att du beter dig som du gör, och väldigt orolig för att du bara är försvunnen. Du försvinner så lätt, vet du om det? Du kan försvinna i musiken, i drogerna, i katterna, i solen, i Gud och i dig själv. Och jag har ingen aning om vart du har försvunnit nu och om du är lycklig eller olycklig och det gör mig förstörd av oro, och lite ilska. Men jag är så orolig. Åh vad jag vill att du ska veta det. Snälla älskade du, ge mig någonting så jag vet att du inte håller på att gå sönder...