Torsdag

När blev det så svårt?
   Jag vankar fram och tillbaka. Kroppen säger att jag borde äta så jag öppnar kylskåpet, igen. Stänger det, igen. Kliver ur köket lika tomhänt som jag klev in i det. Det finns ingenting som lockar, ingenting som skapar ett sug. Det enda som säger till mig att jag borde äta någonting är den massiva huvudvärken som suttit i sen morgonen, och dom trötta armarna och benen som inte orkar lyftas så högt som jag vill. Det finns ingen ork, inte ens till att äta. Det finns ingen vilja att äta. Och illamåendet som kommer efteråt är än mindre lockande än hungern innan. Försöker smyga i en balansgång mellan att inte vara hungrig och inte vara mätt. Äter knäckemacka efter knäckemacka för att stilla någonting och för att överhuvudtaget överleva vissa dagar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0