Lördag

Man är nog väldigt bra på att glömma bort att man är, just, bra. Det är svårt att påminna sig om det vissa stunder i livet, någon annan måste göra det åt än. Det är då man kanske borde omfamna sina vänner lite extra, lovorda dom dubbelt så mycket och förklara för dem hur bra de, också, faktiskt är. När man glömmer bort att man själv är bra, kan det nog vara svårt att ge bort till andra att de också är bra.
   Samla lite ord på en hög att ge bort när det regnar inuti, inte bara hos en själv, utan även försöka se när det regnar inne hos andra. Det är då man behöver vackra ord som allra mest. Orka lyssna och vara med när allt som regnat inuti faller ut.

Jag glömmer lätt att jag kanske också är bra ibland. Jag glömmer bort det jätte lätt. Sopar det under mattan och det enda som jag kan möta i spegeln vissa dagar är just, ingenting. Jag möter ingenting när jag ser mig själv i spegeln, det är tomhet i oändlighet och det är ingenting bra någonstans. Jag finner ingenting att tycka om, ingenting värt att slåss för. Ändå finns det människor, någonstans i världen som gör det, slåss för mig, ringer mig utan att någon tvingar dem, vill vara med mig utan att de känner att de måste. Jag glömmer det här hela tiden. Jag behövde nog skriva ner det, för att kunna gå tillbaka till det - kanske varenda dag.
   Det kommer ta oändligt med tid att lära sig. Jag har inte bråttom och jag vet att jag borde, jag måste, om det så ska ta hela livet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0