Fantomensdotter

Hamnade i ett oväntat samtal om Gud och om ödet. Fick mig att inse att jag vill frånsäga mig allt ansvar om allt som någonsin har hänt mig, för jag tror ärligt talat inte att jag skulle orka leva med vetenskapen om att allt som här hänt mig, allt jag har gått igenom, att det skulle vara mitt fel. Jag vill vara oskyldig in i det sista. Så jag vet inte riktigt vad jag tror på längre. Jag kanske måste tänka om.
   Jag vill kunna tro att jag prövas av en orsak, att det i framtiden kommer att hjälpa mig. Att det var meningen. Att alla människor jag möter är en pusselbit i mitt liv. Alla är inte dom viktiga kantbitarna, för att vi får inte glömma att himmelen är ofta så oändligt stor och blå. Kanske inte det viktigaste i pusslet, men ändå där och ger lite färg och stabilitet. 

Alla beslut som du tar, är egentligen redan bestämda. Och reslutatet av dom besluten som du gör sums up to your life.