Fantomensdotter

Jag saknar dig. Massor. Varje dag. Jag tänker på dig, dina händer, hur det var att ligga bredvid dig i sängen. Hur du andades, hur len du var och hur trygg jag var. Jag tänker på hur snäll du hela tiden var, hur du uppskattade mig och hur man kunde höra av sig precis när man ville. Man var aldrig någonsin i vägen. Jag saknar dig. Jag har nog aldrig saknat någon på det här viset förut. Så som jag gör nu. Jag vill säga varje dag till dig att jag saknar dig. Det är det enda jag inte vågar göra. Måste fånga lite mod.
För varför ska det vara så svårt att säga till dig att jag saknar dig. Jag som kunde berätta allt för dig. Jag som ville säga att jag älskade dig till dig. Jag som knappt sagt det till någon. Jag ville säga det till dig för det var så det kändes. Kan man spola tillbaka lite och säga det såhär i efterhand? Bara det inte är försent. Jag älskar dig. Måste samla mod. Jag vill bara att du ska veta för nu känns det lite så som om att du har glömt mig. Och jag har inte glömt dig det minsta och det känns så orättvist.

Jag måste samla mod, för att jag älskar dig.