Tisdag

Är sliten. Inte i benämningen att jag är trött och kroppen inte orkar. Utan sliten i benämningen att jag står med en fot på två olika kontinenter. Och på två olika kontinenter har jag så mycket människor som jag älskar och saknar. Det är mammor och barndomsvänner på den ena, och på den andra är det mannen i mitt liv och nya vänner som kommer räcka långt in i framtiden.
Imorgon åker jag igen. Säger hej då till mammor, pappor och bröder på flygplatsen och arton timmar senare står jag i famnen på den man som får mig att le alla de gånger jag egentligen vill gråta. Och när jag står där, på andra sidan atlanten och vill gråta, så kommer jag att le. För nu börjar livet - ännu en gång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0