Fantomensdotter

Tänker du någonsin på döden, frågar jag. Han svarar att han gör det ibland, men att det har blivit längre mellan gångerna. Jag berättar vad jag tänker på och möts inte av rädsla eller förakt eller ilska. Utan av förståelse och medhåll. Han säger att han vet. 

Jag är inte ledsen längre. Bara fundersam och förvirrad. Försöker nysta ut livet som blivit trassligt, försöker ta reda på vad det är jag vill göra och vart jag ska vända mig för att kunna börja gå. Är livrädd och tänker extra mycket på döden för att jag inte orkar tänka på livet.