Fantomensdotter

Pratar med viktiga vänner om viktiga saker. Vi pratar om att stanna tiden, gå i skogen och vara okontaktbar, gärna i dagar i sträck. Om nervositet, depressioner och bekräftelsebehov. Vi skrattar ibland, går på begravningar och gråter ibland. Vill sträcka ut, krama och vara kontaktbar men är okontaktbar där tiden står stilla. För jag, precis som många andra, orkar inte tänka på framtiden. Blir nervös, ledsen, orkeslös och arg. Arg över maktlösheten och oklarheten. Och väldigt väldigt ledsen. Så där ledsen så att man inte kan sova om nätterna, vara vaken om dagarna. Så där ledsen så att man sakta försvinner in i sig själv och ut i ovissheten där man hopplöst försöker att stanna tiden som trotsigt konstant fortsätter att ticka på. Sekund, efter sekund. Så blir vi äldre.