Fantomensdotter

Ska spotta ut lite känslor om kärlek som tar slut, livet som dör och livet som är ens eget men som någon annan bestämt sig för att också leva. Blir arg och ledsen över sånt här. Över alkohol som slår sönder familjer, gör mammor ledsna och barn ensamma. Över cancer och dagar som den här. 


Cancer, skilsmässor, alkoholism, ensamhet och för många dåliga nyheter på för få dagar. God Jul för fan. Så känns det, om det känns överhuvudtaget. 

Igår fick jag betalt för att åka runt i knädjup fluffig snö. Det här är det bästa jobbet jag någonsin haft.

Så jävla onödigt Thomas. Vi som skulle shredda i vinter! Åka skidor på helt galna ställen och ha det jävligt bra bara. Så går du och bryter ryggen på inte bara ett ställe, utan tre! Behöver 14 liter mera blod än vad du har, och knäcker bäckenbenet på två ställen. I DECEMBER! Vi han inte ens ta en sväng ihop. 

Kära älskade Thomas, massa happy thoughts åt ditt håll. Snälla, blir bra någon gång i framtiden. Jag tror på dig.

Livet leker. Att få jobba utomhus kan vara det bästa som någonsin har hänt mig, och att få kombinera det med att få åka skidor och glida runt i pjäxor nio timmar om dagen är även det ett privilegium som heter duga. Tack livet för att jag lever.

Börja dricka öl klockan fyra, vara full vid halv sex, avsluta kvällen vid nio, gå hem och lägga sig skrattandes i hallen med världens bästa huskompisar, äta hamburger helper och sen knoppa. Livet kunde vara sämre.

Röka braj och tro att man ska göra något produktivt efter det...

Imorgon åker jag igen. Säger hej då till mammor, pappor och bröder på flygplatsen och arton timmar senare står jag i famnen på den man som får mig att le alla de gånger jag egentligen vill gråta. Och när jag står där, på andra sidan atlanten och vill gråta, så kommer jag att le. För nu börjar livet - ännu en gång.

Efter att ha lyssnat på radion idag där människor ringde in och berättade vad de inte kunde sluta tro på, så var Den Rätte ett ämne som kanske inte var återkommande, men som fick mig att fundera och reflektera. Jag började att fråga min mamma som är skiljd sedan många år tillbaka, och som nu lever med en ny man, sedan inte riktigt lika många år tillbaka. Jag frågade henne om hon trodde på att det någonstans på jorden fanns en människa som var mer ämnad åt just henne, och om hon trodde att det var mannen som hon nu lever med. 
"Haha" skrattade hon först, sedan allvarlig; "Du kommer tro att jag är knäpp om jag säger att jag inte tror det."
Hon började berätta om alla olikheter, och saker hon stör sig på och irriterar sig på i vardagen. 
"Men," sa jag "det kanske inte är meningen att man ska träffa någon som är precis som en själv. Bara för att det är en människa som är som en själv, så behöver det inte vara rätt." 
Hon förstod vad jag menade, nickade lite medhållandes och sedan kom vi överens om att det kanske finns flera av Den Rätte. Det handlar bara om att olika människor är olika Rätt vid olika tillfällen, och att man ska vara lyckligt lottad att man träffar rätt Rätta vid rätt tidpunkt. Annars är det nog möjligt att den Rätta inte alls är rätt. 

Att påstå att jag "träffade" en gammal vän på Konsum skulle vara att överdriva. Jag stod och packade ner mina strö-handlade varor och såg i ögonvrån hur hon i hets slängde upp kvällens stress-middag och morgondagens torra bröd-frukost på bandet. Hon var solariebränd och såg gammal ut. Såg inte så mycket. Ville inte se så mycket. Ville inte synas i slitna mjukisbyxor, min gamla mulle-väska från årskurs 3, en för stor mössa som gömde flottigt hår och ett svullet öga. Ville inte mäta färdigheter och äventyr med någon som jobbar på hemtjänsten eller något annat jävligt tråkigt och ändå känna mig som en förlorare när vi sedan skiljs.

Det har varit synd att vi inte hann ses mer, inte hann skratta mer och inte hann avsluta fler av varandras meningar eller fylla i varandras tankar. Det är synd att jorden är så stor ibland och att vi lever på olika kontinenter. Jag saknar dig ofta, tänker på dig ibland, och älskar dig alltid. 

Att säga hej då betyder bara att vi ses igen.

Djupt prat med flyktigt bekanta om att höra till, att längta och om att alltid vara på väg och egentligen bara längta hem. Han vill stänga av, flytta långt bort och finna ro i en plats där inte rastlöshet existerar. Inte ifrågasätta varför, utan bara låta det bli och hända. Han vill njuta av varje stund som är värd att njutas av, även de flyktiga, inte lika skarpa stunderna. Han vill finna ro och glädje i det som han möter. Han vill så mycket. Kommer ingenstans. 


Jag är glad att jag har hittat hem, om endast bara för en stund. Jag har så lätt att hitta hem om jag jämför mig med honom. Jag hittar hem i en flyktig stund, i en hård säng, i en reseväska och i någon annans dusch. Där jag är, är alltid hemma, oavsett vart det är. Sen, ibland, så känner man sig mer hemma på vissa platser, och där vill man stanna en stund extra. Just nu är jag på väg till en plats där jag vill stanna en stund extra. Och kanske kalla det hem för en väldigt lång tid framöver.

Underbara, älskade Örebro. Vad jag saknar dig. Luften, livet, nätterna och dagarna. Jag saknar jobbet, alla arbetskamrater, och jag saknar alla promenader och bussresor. Jag saknar alla män som florerade i min periferi. Jag saknar mina lägenheter, balkongen, fönstrena, garderoben, köket, tapeterna och badrummen. Jag saknar friheten, hösten, sommaren och våren. Jag saknar slasket och minusgraderna. Min cykel och att cykla till skolan med P3 i iPoden. Jag saknar friskis och svettis, myrorna, och de mörka kvällarna. Oskar och katterna, Sofia, Tobias, Robert, skulle kunna name-droppa i en evighet. Slutar här.

Stillsam Söndag.

Gick med en av mina bästa vänner till kyrkogården. Tände ett ljus, tänkte en tanke, var tysta en stund, skrattade lite, gick därifrån. I vinter kommer vi åka skidor för dig, för det är så jag minns dig.

Nya käcka, fina, snygga, piffiga löpar/tränings/göra-vad-du-vill-med -byxor för ett rabatterat pris med rosa ränder. Lite kan ge så mycket lycka, och sen ett endorfinrus med intervaller i ensamhet i ingenstans. IPoden dog innan första sången så istället fick jag lyssna på mina tunga flämtningar och kunde inte tänka på någonting alls.

He tells me I'm wrong, even though I'm right.

Carpe Diem pratar alla konstant om. Denna konst att fånga dagen. Gör så mycket som möjligt av den. Jag ska berätta vad jag har gjort idag. Jag har suttit här, inomhus, tittat på solen genom ett fönster. Spelat hög musik och önskat att 3 veckor kunde försvinna i en blinkning. Carpe Diem my ass säger jag bara. Det ska bli så jävla skönt när den här dagen är slut.