Fantomensdotter

Lördagen den 31 maj 2008 04.25

Det kunde ha varit jag som hade stått där idag. Tagit emot betygen i en vit mössa och varit gladare än någonsin. Eller hade jag varit det? Hade jag varit gladare än någonsin? Hade jag velat stå där med dom andra. Jag är inte så säker på det längre. Allt det som har hänt i mitt liv under de här 2 åren hade aldrig hänt om jag hade stått där idag men min vita mössa. Ingenting, och erfarenheter kan ingen ta ifrån en. Och minnen kan ingen få en att glömma.

Inatt var jag vackrast av dem alla. Även om jag inte hade någon vit mössa, jag var ändå vackrast. Mitt hår och min mammas klänning, mitt spindelmannen plåster och min matchande ögonskugga. Idag var jag vackrast även om jag inte hade någon vit mössa. Det är det som är grejen med det här stället. Man är alltid vackrast. Man är vackrast när man inte kommer härifrån. Då är man exotisk och vacker och speciell. Även om det var i andra stockholmares ögon som jag var vackrast så gör det ingenting. För jag vet att här har de ingen smak. Här klär de sig som på nittotalet och ibland ifrågasätter jag om de har speglar hemma. Jag tvivlar på det.

   Någon tyckte jag var bitter och hård. Som Linda Skugge. Jag borde börja skriva sa han. Skriva, tänkte jag. Du skulle bara veta. Men han vet inte. Han vet ingenting om mig. Och det var länge sedan jag pratade såhär mycket med någon jag inte kände och inte fick ångest. Kanske var det alkoholen, kanske var det personen eller tidpunkten. Kanske var det uppskattningen som drev på och inte gav mig ångest. Ibland krävs det så lite. Ibland krävs det bara lite uppskattning från oväntat håll.

"stanna" sa han. "stanna, tills imorgon., imorgon är det fest!"

   Men jag vill bara åka hem, jag vill inte stanna här. Jag vill inte fastna här. Jag vill inte sakna här. Jag kommer minnas er alla. Jag kommer minnas allt vi har gjort och jag kommer sakna er lite. En del av er kommer jag aldrig någonsin mer att träffa. Är det vemod eller lättja? Lite både och tror jag. Jag klarar av att leva utan er alla, men vissa kommer jag ändå att sakna. Livet är så kort, vi kan inte fastna här. Jag kan inte haka upp mig på människor som inte har en plats i mitt liv. Jag borde inte haka upp mig på människor överhuvudtaget. Sånt slöseri med tid, och då slösar vi bort våra liv. Så vad är det värt? Är det värt det här? Allt svårmod och vemod, all saknad och all ärlighet. Ingenting är värt det. Ingenting är som det ska.

Ett tag trodde jag aldrig att alkoholen skulle verka. Det var litervis och hinkvis med alkohol och ingenting hände. Jag gick lika rakt som innan. Jag skrattade lika lite som innan. Jag var lika stum som innan. Ingenting hände och det gjorde mig nervös. Nervös över att det enda trygga i den här natten inte verkade vilja sätta sig in.

   Det blev äldre timmar och lyckan fann sig på den minst oanade platsen. Och sedan rullade det bara på i en takt med rosa pantern, strippstångar, bröllopsgäster och igelkottar. Dock hade jag aldrig någonting att säga till dig. Du är fortfarande lika äcklig i mina ögon. Jag förstår inte hur du kan bete dig såhär. Som om ingenting plötsligt hade hänt. Du ska veta att det är jävligt mycket som har hänt. Och du är orsaken till en del. Så försök inte komma här och tro att du ska släta över det, och tro att det är okej med mig. Det kommer ALDRIG bli okej med mig. Aldrig. Du är bara tragisk. Det förstod jag idag. Du är bara ensam. Det förstod jag idag. Alla är glada över att bli av med dig. Jag också. Bli av med dig på riktigt. Det ska bli skönt. Det ska bli en sådan utandning. Äntligen så sprids ni för vinden och jag tittar på och skrattar.

   Äntligen kan jag andas ut. Men det kunde ha varit jag.

Varför tror jag hela tiden att det ska bli bättre, när jag innerst inne vet att jag kanske redan imorgon sitter och gråter över dödsannonser igen?

"jag längtar alltid härifrån men aldrig hem
skulle vilja ta det sen, vad ska det bli av mig
det finns dagar som idag, hopplösa mornar
då jag vaknar som ett vrak
och jag märker alla har fått nog av mig"

Höjdrädslan väckte mig. Rädslorna väcker mig alltid. När jag håller på att drunkna vaknar jag med ett ryck och ett djupt andetag. När jag hoppar ut över kanten vaknar jag av att varenda muskel är i kramp och att jag är svettig av skräck. Ibland vaknar jag av att jag gråter, ibland skriker jag. Aldrig har jag vaknat av att jag har skrattat. Jag hatar ångesten som trycker över bröstet när man vaknat av att man har gråtit.

   Jag hatar att vakna med ångest, när jag dagen innan varit så säker på att "imorgon är en ny dag". Det kommer inga nya dagar längre, allt är en och samma och jag vet inte om det är natt eller dag.   

Men i natt var allting så på riktigt. Påfågeln och poliserna - den tjocka som klättrade på insidan av buren och hans bullriga skratt och barska ton och den nervösa som stod på marken och såg på. Jag vet inte var påfågeln kom ifrån, men den satt i mitten högst upp och tittade ner på oss. Och sen kom hästen, lika verklig som allting annat, precis som illrarna och som höjdrädslan som jag väcktes av när polisen skulle hoppa ner och plötsligt var jag polisen och jag var livrädd - och vaken.

Vad är jag mest rädd för, den sömnlösa natten eller den nya dagen?

Sjuttiotvå timmar i ångest.
   Du säger att du finns här, du säger att du bryr dig. Jag säger att du ljuger, och det gör ont.

Jag är så trött och ledsen på att ge så mycket, och på att inget få tillbaka. Det gör så ont i mig att jag inte kan förmå mig att klara det allra enklaste, som att le. Det gör ont i mig att jag inte är som jag ska. Det gör ont att inte duga.
   Det gör ont att inte kunna berätta. Jag ska skriva ett brev, och kanske förklara hur det är inuti, för du tycks inte förstå. 

Hade jag vetat att du funnits här som du säger att du gör, så hade jag ringt nu. För nu är det svårt att andas, och nu är det mer ångest än jag klarar av. Nu är det mycket gråt och många tårar. Nu är det kaos klockan fyra en söndagsmorgon. Nu är jag livrädd för att vakna.